Josefine - Frustrerad
Det finns många saker som gör mig frustrerad, men oftast glömmer jag det inom en timme. En sak som ligger och gnager är när folk påstår att de aldrig fått något serverat och fått jobba för allt. För det första det finns ingen som har köpt en häst utan någon erfarenhet och nästa vecka vinna SM. Det funkar inte så, alla har kämpat. Sen är det självklart att alla kämpar olika mycket och framförallt med olika saker. Att smutskasta de personer som köper en SM-ponny är helt fel enligt mig. Visst de kanske inte behöver lägga den tiden på att utbilda och utveckla hästen. Men det är heller inte att bara hoppa upp och rida SM. Kanske är det just den personen som köpte en jättefin och utbildad häst inte har alla ridmöjligheter. Samtidigt en tjej som fick en häst på kanske 20 tusen och behöver utbilda den, sitter med både ridhus, utebana och skog hemma på sin egen gård. Alla har vi olika hinder som vi måste komma över, att jämföra dem är som att jämföra vems liv som är viktigast. Om man har fått en häst själv har man redan fått något serverat! Möjligheten till att rida SM kommer i den stund som kontraktet skrivs och hästen är din. Det gäller inte vilken kapacitet hästen har, utan hur villig du är att träna för att nå dina mål. Alla hästar sitter med grym kapacitet, frågan är bara om du är tillräckligt bra för att ta fram den.
Josefine - Lycka i mål
Jag har insett efter många om och men att det är viktigt med mål i livet. Man måste ha något "dröm mål". Jag har så mycket jag skulle vilja göra med mitt liv, utbilda mig till psykolog och bli framgångsrik, jag tycker att människor är jätteintressanta! Sen skulle jag gärna vilja jobba med hästar som har haft det svårt i livet, göra de "friska" och sedan hitta ett hem till dem där de kan vara lyckliga. Vill även komma ut lite på tävlingsbanorna med bra resultat, kunna rida Bob utan utrustning.
Ja, mina mål är många. Tror heller inte att jag är speciellt ensam om att vilja så pass mycket. Det går helt enkelt inte att välja bara en sak, vill inte välja bort något. Sen när jag tänker på det vill jag egentligen inget av de, förvirrande. Men jag vet en sak jag vill bli och det är lycklig, jag antar att jag tror jag kommer bli lycklig om jag gör alla de sakerna. Alla i världen vill bli lyckliga, och målen sätts upp utifrån att man ska bli lycklig när dem är uppnådda. Kanske är jag ensam, men jag blir inte lycklig när ett mål är klart. Jag bryr mig inte jättemycket, det jag gör är att komma på ett nytt mål att kämpa för.
Emma - Har en fråga till er :)
Nu när jag är 18 år behöver jag inte ha säkerthetsväst på mig när jag tävlar.
Ni som fyllt 18 slutade ni använda västen?
Ni som ännu inte fyllt 18 kommer ni sluta använda er av västen?
Använder ni er av väst utöver tävlingar?
Vad för typ av väst använder ni?
För mig är det en självklarhet :)
Har alltid det på hoppträningar och tävlingar! Jag blir mycket säkrare när jag har den på mig!
Den kanske inte skyddar lika bra som en hjälm skyddar huvudet, men dom gånger jag ramlat av utan väst har jag alltid fått ondare än med sen jag bytte till min bäst med rörliga plattor :) Dock kommer jag inte använda västen när jag tävlar dressyr då den inte gör sitsen rättvis :)
Skulle vara kul om ni svarade på mina frågor :)
Josefine - Framridning
Jag lägger stor vikt i framridningen, har alltid en plan hur jag ska lägga upp den. Finns inget värre än att rida runt planlöst, spelar ingen roll om det är tävling eller en skogstur; ALLTID en plan. Självklart rider jag inte fram likadant alla gånger jag rider, men det finns ändå ett mönster. Mitt mål med framridningen är att få en mjukgjord häst som inte stretar och en häst som är lydig.
Oftast börjar jag faktiskt, tro det eller ej gå med Bob. Det kan vara 50 meter eller 1000 beror helt på var vi ska rida och hur han reagerar på omgivningen. Sen hoppar jag upp och skrittar ALLTID på långa tyglar, även om hästen är uppvärmt måste jag hitta kännslan innan jag kortar tyglarna.
Om jag ska rida på banan skrittar jag till banan med långa tyglar, stannar några gånger med hjälp av sitsen och ser att han är uppmärksam på vad jag gör. Efter det börjar jag faktiskt trava på långa tyglar under lättrindning. Målet är att han ska gå fram i ett friskt temp och få chansen att trava igenom hela kroppen innan jag kommer och stör. Travar så i båda varven med några avbrott, minskningar och ökningar med hjälp av sits och röst. Rider som ni ser på bilden oftast med en hand, då jag tycker det blir lättare att inte störa hästen.
Oftast börjar jag faktiskt, tro det eller ej gå med Bob. Det kan vara 50 meter eller 1000 beror helt på var vi ska rida och hur han reagerar på omgivningen. Sen hoppar jag upp och skrittar ALLTID på långa tyglar, även om hästen är uppvärmt måste jag hitta kännslan innan jag kortar tyglarna.
Om jag ska rida på banan skrittar jag till banan med långa tyglar, stannar några gånger med hjälp av sitsen och ser att han är uppmärksam på vad jag gör. Efter det börjar jag faktiskt trava på långa tyglar under lättrindning. Målet är att han ska gå fram i ett friskt temp och få chansen att trava igenom hela kroppen innan jag kommer och stör. Travar så i båda varven med några avbrott, minskningar och ökningar med hjälp av sits och röst. Rider som ni ser på bilden oftast med en hand, då jag tycker det blir lättare att inte störa hästen.
I dagsläget är inte Bob helt igång så galoppen ingår inte i framridningen, men skriver det som om han skulle vara helt igång.
Nu när jag har kontrulerat att Bob är med mig sätter jag mig ner i sadeln och fattar galopp, galopperar bara ett par varv i båda galopperna. Samma som i traven ska han lyssna på mig och hellst själv vilja galoppera i ett friskt tempo. När jag känner mig nöjd saktar jag direkt av till skritt och låter honom pusta.
När Bob har fått pausa kortar jag tyglarna och börjar arbeta med honom, främst på volter för att böja igenom honom. När det släpper i skritten börjar jag trava, även nu på volter med många varbyten. Sen när han känns fin i traven börjar jag att jobba med det som jag har planerat för passet.
Jag anser att det är viktigt att lägga ner tid på uppvärmingen, speciellt framskrittningen.
Josefine - Är det verkligen så hemskt
I ridsporten finns det många negativa saker, men jag personligen tror att mycket av det är överdrivet. Det är en väldigt liten del av alla mammorna i hästvärlden som är så kallade "ponnymammor". Att rida in på en tävlingsbana i hopp om att ta den där gulblåa rosetten, och rida ut med sina förväntningar krossade är svårt. Just i den situationen är man väldigt sårbar. Det är lättare än vad man tror att förvränga det som folk sin omgivningen säger.
Jag tror inte riktigt på den stämpeln som hästvärlden har, visst det finns falska människor men desto fler äkta. Antagligen har jag blivit skonad från "hästvärlden" om den är så som många bloggare påstår. För jag har bara träffat ett fåtal som är lika hemska som bloggare beskriver. Det är mindre än vad jag kan räkna på en hand, jag personligen tycker att det finns många jättetrevliga hästmänniskor. Tycker faktiskt att det är fler hästmänniskor än "vanliga" som verkligen bryr sig. De bryr sig om både ryttare och häst. Jag tror själv att det enbart är en fix idé att hästvärlden skulle vara hemsk. Tro mig jag träffar fler idioter utanför hästrelaterade saker än i!
Det är dags för oss och växa upp, och sluta vara negativa. Ridning är våran sport en för alla, alla för en!
